intheoutdoor.blogg.se

Hej igen

 

Eftersom graviditeten upptar det mesta av min tanketid just nu så tänkte jag skriva ett inlägg om hur det har varit hittils.

 

Det var ett par veckor före jul som vi märkte att jag var gravid, en riktig chock (vilket det fortfarande är). Vi hade precis slutat med preventivmedel och jag blev gravid nästan direkt, vilket vi inte trodde skulle hända. Hur som helst så blev vi "tvungna" att berätta för våra kärnfamiljer då jag inte skulle kunna äta allt på julbordet eller dricka av vinet som jag gärna annars gör.  Så det fick bli en härlig överraskning för våra familjer på julaftonsmorgon. Så började min första trimester. 

 

Den första trimestern var för mej väldigt omtumlande, inte på grund av fysiska sympton utan mera psykiska sådana. Jag är lyckligt lottad och mådde endast illa en veckan kring julen och sedan gick det om. Trött var jag dock och kunde ta en power nap kl 19 på kvällen för att sedan gå och sova kl 21:30. Mina dygn blev ganska korta. Brösten växte och var ömma (visste inte förrän då hur ont det kan göra att lägga på sej en sport-bh) och jag var kanske lite lättretlig. Klättring och allmän träning var det ingen skillnad på från före jag blev gravid. Hade läst artiklar och forum om hur skadligt klättring är och vilka selar man måste ha för att inte skada babyn. Bestämde mej till sist för att fullständigt skita i vad andra sade och bara känna själv hur det känns. 

 

Psykiskt var det dock lite tyngre för mej. Även före jag blev gravid oroade jag mej för att inte kunna träna tillräckligt eller träna rätt. Vilket jag fortfarande funderar på och troligen kommer göra även efter att babyn är född. I grund och botten är jag en sensitiv person som både gärna och ogärna funderar på saker. Detta gjorde att jag hela tiden funderade på om fostret var okej; lever fostret, kan något vara fysiskt fel med fostret, gör jag rätt eller fel? osv.

Eftersom jag är en inbiten feminist så kändes hela graviditeten väldigt orättvis. Varför ska min kropp behöva ändra totalt för att aldrig bli helt sej själv igen? Varför ska jag må dåligt och ha smärtor? Varför ska jag må dåligt och inte pappan? Varför ska jag tänka på allt som kan gå fel och allt som jag kan göra fel? Varför, varför, varför... Sist och slutligen har jag fortfarande inte kommit över dessa tankar och vet inte om jag någonsin kommer göra det heller. Många tycker säkert att jag är otacksam för vad min kropp kan göra och vilket mirakel det är. Vilket det också är. Gällande klättring kände jag en ganska stor avundsjuka då Isak kunde och kan klättra precis som vanligt och bli bättre för varje gång medan jag står och stampar på ställe så gott som det går. Ska jag bara acceptera att det är orättvist eller? Som tur är Isak fantastisk som stöder mej och verkligen älskar mej för den jag är och det jag gör. En dag bestämde jag mej för att helt enkelt se graviditeten som en enda stor utmaning som jag skulle klara enligt bästa förmåga. Challenge accepted! vilket förklarar min allmänna attityd till graviditeten ganska bra. 

  

Första ultraljudet blev dock en underbar upplevelse och svängde lite på det dåliga humöret och de negativa tankarna jag hade. Vi fick åka på vårt första ultraljud i mitten av vecka 11 vilket ändå kändes sent trots att många inte får gå på första ultraljud före vecka 16-18. Jag var väldigt nervös och trodde att något skulle vara fel eller att fostret inte skulle synas. Rätt som det var dök en väldigt tydlig bild upp direkt läkaren tryckte ner staven (?) mot min livmoder och sade att - Jag ser ett levande foster. Vilken lättnad och lycka, helt otroligt. Istället för att börja gråta vilket jag hade förväntat mej så kändes det bara sååå häftigt! För en gångs skull blev Isak mera tårögd än jag vilket sällan händer. Väl hemma så satt vi i soffan i ett par timmar utan att säga så mycket utan bara le tårögt. 

 

 

 

Jag är glad att första trimesten är över, vill inte göra det igen på en stund trots den stora lyckan över att få börja den stora äventyret mot att bli mamma.