1 Läs mer >>
För ca en och en halv vecka sen så gick jag och Isak till tatueraren och fick varsin tatuering med Eivinds namn! Vi hade tänkt på att göra så redan innan jag blev gravid. Så inför farsdag så var jag lite finurlig och stack iväg till tatueringsstudion och köpte presentkort till Isak. Han blev nog gladare än jag hade förväntat mej. Sen hade vi ca en vecka på oss att bestämma oss för hurudan tatuering vi ville ha och var. Vi ritade båda våra tatueringar själv vilket jag tycker gör hela grejen ännu mera speciell. Eivind fick komma med till studion och var riktigt nöjd hela tiden förutom första gången då nålen gick igång och hade ljud, då va de lite skrämmande. Vad jag förstod så var han den yngsta besökaren hittills! Många gick nog förbi utanför och tittade lite snett på oss då vi gick med honom i famnen, lite tråkigt att det ska vara så...vi skulle ju aldrig tatuera honom såklart. Verkar som om det finns en stereotypi om att tatuerare är satanister som älskar hårdrock och beter sig som emon. Han som tatuerade oss var i alla fall hur härlig som helst och jag skulle bra kunna se honom som en pappa. En del tycker ju att tatueringar är en idiotisk idé men en tatuering med min sons namn och födelsedatum är ändå något jag står för hela livet oavsett vad som händer i framtiden. 
 
Hur som helst så var det riktigt roligt och jag är stolt över min tatuering!
 
 

Tatuering!

0 Läs mer >>
När Eivind väl hade kommit ut till världen så togs han direkt till ett annat rum sedan ganska snabbt till barnavdelningen ett dygn. Så jag fick inte riktigt se honom ordentligt före senare på kvällen. Isak gick med Eivind och jag lämnade kvar i förlossningsrummet och blev sydd en bra stund. Isak kom sedan tillbaka efter en stund och berättade om Eivind och hur det gick med honom, allt var såklart ok men han var lite medtagen. Jag skulle sedan gå i duschen och sen skulle vi få äta lite, den berömda "efter förlossning-brickan". 
När jag skulle sitta upp för att gå i duschen så började det vingla lite och jag sade det till Isak som höll på att hjälpa mig upp -Nu känner jag mig lite yr. Sedan var det svart. Vaknade av att barnmorskan pratade med mig och jag blev lite sur över att bli väckt, hade ju velat sova då jag var så trött. Så jag hade tydligen svimmat. Isak berättade långt senare att han faktiskt hade örfilat mig då jag svimmade för att väcka mig. Tydligen slog ambulansreflexerna in hehe. 
 
 
Första kvällen hämtade Isak pizza och vi satt och åt pizza, choklad och godis. Ganska mysigt faktiskt. Sedan någon gång efter kl 21 så fick vi åka ner till barnavdelningen och träffa Eivind. Spännande och nervöst. Tyckte så grymt synd om honom då vi fick se honom. Han hade sladdar runt honom och fick hjälp med andningen. Fick ändå ta upp honom och försöka mig på en första amning. 
 
 
Så första dygnet fick Eivind spendera på barnavdelningen men redan nästa dag fick han komma upp med oss till BB. Det var otroligt omtumlande, förstod inte hur vi skulle klara av att ta hand om honom trots att det fanns personal överallt. Personalen var dock underbar och erbjöd massor med hjälp och tips till oss.
Jag fick aldrig den här känslan av fullkomlig lycka och kärlek till bebisen jag fått i mina armar som det talas om och visas i filmer. Det tog en lång tid för mig att acceptera att det inte alltid behöver kännas så och att det faktiskt är en otroligt stor omställning som man faktiskt inte behöver tycka att är helt härlig redan från start. 
 
Vi var på BB i fyra dagar där vi tränade på att amma (Eivind fick också flaska) och att ta hand om honom. När vi var där hälsade både mina föräldrar och Isaks föräldrar på samt mina bröder + familj. Roligt var också att vi träffade på en av mina gamla skolkamrater som fick barn nån dag före oss. Det gav perspektiv på livet och dess olika skeden. Efter första dagen så gjorde vi inte så mycket utan försökte mest vänja oss vid den nya situationen. På torsdag fick klartecken att åka hem och det kändes så konstigt att få åka hem med en helt ny och hjälplös liten krabat. Livet som föräldrar började på riktigt. 
 
 
 

BB!

1 Läs mer >>
 
 
22.8, alltså en måndag i augusti så vaknade jag fyra på morgonen av en värk som inte liknade någon värk jag hade haft tidigare och gissade att något var på gång. Jag väckte inte Isak förrän en kvart senare då jag redan hade haft flera värkar av samma kaliber. Efter en stund ringde Isak förlossningen då vi helt klart visste att något var på gång, värkarna var redan från början ganska täta och gjorde lagom ont. Hemma klarade jag mej bra med panadol, dusch, profylaxandning och vetekudde som jag också hade i bilen på väg till Karleby. Ca. kl 7 var vi vid förlossningen och då var jag 3 cm öppen, så vi fick stanna vilket jag blev väldigt glad över eftersom vi redan var en vecka över tiden. Vi fick vänta kanske en timme i ett rum där vi tittade på netflix (orange is the new black) och åt choklad. 
 
 
Efter ca en timme fick vi flytta till förlossningssalen och jag fick hoppa i badet som jag hade planerat redan under graviditeten. Badkaret var en helt underbar smärtlindring och jag låg där en bra stund och andades. Isak försökte stöda mig så bra det gick (trots att jag oftast var helt i min egen värld) och distraherade mig med att titta lite mer på netflix och hålla om mig medan jag låg i vattnet. När badet slutade hjälpa tillräckligt mycket gick jag upp och bad om att på epidural inom snart framtid.
 
 
Medan vi väntade smuttade jag på lustgasen. Första gången så kändes det nog som en billig fylla men efter det lärde jag mig andas in den i lagom mängd (eller så hade jag så ont att jag inte riktigt kunde känna av någon lulligare känsla). Lustgasen hjälpte väl sådär, tror mest att den tog lite udden av smärtan och erbjöd lite distraktion. När jag låg där så kunde vi höra någon annan som var mitt i förlossningen och skrek för allt vad hon var värd. Isak berättade efteråt att han var nervös att jag skulle bli nervös, men just då så förstod jag inte att jag själv också skulle föda barn om nån timme. Lite komiskt kanske. När läkaren som skulle sätta epiduralen väl kom så hade värkarna blivit väldigt jobbiga och täta. Det blev svårt för läkaren att hinna lägga epiduralen då värkarna kom så tätt men där hade jag mycket hjälp av Isak. De bad mig säga till när en värk kom, men jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna prata med en mask för ansiktet (lustgas) och däremellan profylaxandas. Så jag bad Isak säga åt dem att en värk började när jag lyfte på pekfingret åt honom. Isak agerade perfekt och sade tydligt och högt åt läkaren - Supistaa! varje gång jag lyfte på fingret. 
 
 
När epiduralen väl varit där i en kvart så släppte all värk och jag kunde slappna av vilket kändes helt underbart i jämförelse med den smärtan som jag tidigare funderade ifall jag skulle klara av. Jag kunde stiga upp och gick omkring och åt choklad, vilken skillnad alltså.  Efter en stund kom dock smärtan tillbaka, men jag fick ökad dos av epiduralen som hjälpte. Sen var det bara att vänta på de sista centimetrarna. Då började också de två värsta skedena i förlossningen. Först började jag frysa som få och skakade som ett asplöv medan jag försökte att inte krysta. Jag skakade nog så att tänderna slog ihop och jag märkte efteråt att jag tuggat sönder kinderna inne i munnen. Det finns en otrolig kraft i kroppen och att inte få följa med den kraften och krysta var nästintill omöjligt. Jag andades och flåsade allt vad jag kunde för att inte krysta för tidigt. 
 
När de 10 centimetrarna var nådda så kunde jag äntligen få krysta och Isak hade lyssnat noga på mig innan och berättade för barnmorskan vilka ställningar jag ville krysta i. Så vi testade att vara mer upprätt och vi testade att vara på sidan. Det gick bra och det var skönt att äntligen få följa med kroppen. Då började dock det andra hemska skedet i förlossningen, Eivinds hjärtljud sjönk och kom inte upp tillbaka mellan krystningarna. Han hade lyckats vira in sig i navelsträngen både runt halsen och kropppen. Då blev det fart på i förlossningssalen, Isak fick trycka på en blå knapp och det rusade in en massa människor i salen. En gynekolog, tre/fyra barnmorskor och två barnläkare lyckades fylla rummet inom någon sekund. 
Detta skede minns jag mest i känslor och korta bilder, kanske för att jag mest höll mina ögon slutna och koncetrerade mig på vad jag skulle göra. Jag krystade för allt vad jag var värd då det kunde göra skillnad på liv och död, eller så verkade det i alla fall för mig just då. Alla runt mig pushade mig och bad mig krysta så länge och hårt jag bara kunde, bredvid mig kunde jag höra Isak snyfta medan jag höll i hans hand (och säkert tryckte sönder den). Förlossningen slutade med ett klipp och sugklocka för att få ut Eivind så fort som möjligt. Eivind fick åka till ett annat rum direkt och sedan ner till barnavdelningen med Isak. Jag fick en välbehövd paus fast jag väldigt gärna hade fått se lilla killen direkt. Allt gick verkligen bra och personalen var helt underbar. Kan ju verkligen inte sätta ord på hur mycket jag uppskattar deras professionalitet, medkänsla och härliga humör. 
 
 
 
Slutet gott, allting gott. Berättar mera om tiden på BB i ett annat inlägg. Nu till sängs! 
 
 

Förlossningen, hatad ...

1 Läs mer >>
 
 
Eivind föddes 22.8.2016 och har nu varit en del av familjen i nästan tre månader, tiden har gått otroligt snabbt och långsamt. Efter att han fötts var det som att ridån gick upp och att vi aldrig skulle gå tillbaka och se ridån stängas igen. Livet var för alltid förändrat helt enkelt, på ett underbart men också tungt sätt. Hans liv började tyvärr med mycket magproblem redan från starten vilket gjorde att vi spenderade hans första en och en halv månad med att överleva, nu är allt mycket bättre men inte riktigt helt bra.
 
 
Han är en mycket pigg och bestämd liten filur som vet precis vad han vill och han låter sig inte luras. Fast du fortsätter gunga i precis samma takt och på samma sätt som när du stod så vet han precis när du sitter ner och väntar inte med att säga att du gör fel nu. Han har ärvt sin mammas temperament vilket betyder att han hatar och älskar med samma passion. Han är den gladaste människan som jollrar och ler så stort att hjärtat smälter på en sekund men kan en minut senare brista ut i gallskrik för att han var tvungen att få en mössa på huvudet. 
 
Vi har alltså konstigt nog blivit föräldrar och förstår det inte riktigt än. vet inte riktigt när man ska inse fakta... härligt och underligt samtidigt. 
 
Välkommen till världen Eivind, som vi har längtat efter dig älskade son!
 

Bebisbubblan spricker...