22.8, alltså en måndag i augusti så vaknade jag fyra på morgonen av en värk som inte liknade någon värk jag hade haft tidigare och gissade att något var på gång. Jag väckte inte Isak förrän en kvart senare då jag redan hade haft flera värkar av samma kaliber. Efter en stund ringde Isak förlossningen då vi helt klart visste att något var på gång, värkarna var redan från början ganska täta och gjorde lagom ont. Hemma klarade jag mej bra med panadol, dusch, profylaxandning och vetekudde som jag också hade i bilen på väg till Karleby. Ca. kl 7 var vi vid förlossningen och då var jag 3 cm öppen, så vi fick stanna vilket jag blev väldigt glad över eftersom vi redan var en vecka över tiden. Vi fick vänta kanske en timme i ett rum där vi tittade på netflix (orange is the new black) och åt choklad.
Efter ca en timme fick vi flytta till förlossningssalen och jag fick hoppa i badet som jag hade planerat redan under graviditeten. Badkaret var en helt underbar smärtlindring och jag låg där en bra stund och andades. Isak försökte stöda mig så bra det gick (trots att jag oftast var helt i min egen värld) och distraherade mig med att titta lite mer på netflix och hålla om mig medan jag låg i vattnet. När badet slutade hjälpa tillräckligt mycket gick jag upp och bad om att på epidural inom snart framtid.
Medan vi väntade smuttade jag på lustgasen. Första gången så kändes det nog som en billig fylla men efter det lärde jag mig andas in den i lagom mängd (eller så hade jag så ont att jag inte riktigt kunde känna av någon lulligare känsla). Lustgasen hjälpte väl sådär, tror mest att den tog lite udden av smärtan och erbjöd lite distraktion. När jag låg där så kunde vi höra någon annan som var mitt i förlossningen och skrek för allt vad hon var värd. Isak berättade efteråt att han var nervös att jag skulle bli nervös, men just då så förstod jag inte att jag själv också skulle föda barn om nån timme. Lite komiskt kanske. När läkaren som skulle sätta epiduralen väl kom så hade värkarna blivit väldigt jobbiga och täta. Det blev svårt för läkaren att hinna lägga epiduralen då värkarna kom så tätt men där hade jag mycket hjälp av Isak. De bad mig säga till när en värk kom, men jag förstod verkligen inte hur jag skulle kunna prata med en mask för ansiktet (lustgas) och däremellan profylaxandas. Så jag bad Isak säga åt dem att en värk började när jag lyfte på pekfingret åt honom. Isak agerade perfekt och sade tydligt och högt åt läkaren - Supistaa! varje gång jag lyfte på fingret.
När epiduralen väl varit där i en kvart så släppte all värk och jag kunde slappna av vilket kändes helt underbart i jämförelse med den smärtan som jag tidigare funderade ifall jag skulle klara av. Jag kunde stiga upp och gick omkring och åt choklad, vilken skillnad alltså. Efter en stund kom dock smärtan tillbaka, men jag fick ökad dos av epiduralen som hjälpte. Sen var det bara att vänta på de sista centimetrarna. Då började också de två värsta skedena i förlossningen. Först började jag frysa som få och skakade som ett asplöv medan jag försökte att inte krysta. Jag skakade nog så att tänderna slog ihop och jag märkte efteråt att jag tuggat sönder kinderna inne i munnen. Det finns en otrolig kraft i kroppen och att inte få följa med den kraften och krysta var nästintill omöjligt. Jag andades och flåsade allt vad jag kunde för att inte krysta för tidigt.
När de 10 centimetrarna var nådda så kunde jag äntligen få krysta och Isak hade lyssnat noga på mig innan och berättade för barnmorskan vilka ställningar jag ville krysta i. Så vi testade att vara mer upprätt och vi testade att vara på sidan. Det gick bra och det var skönt att äntligen få följa med kroppen. Då började dock det andra hemska skedet i förlossningen, Eivinds hjärtljud sjönk och kom inte upp tillbaka mellan krystningarna. Han hade lyckats vira in sig i navelsträngen både runt halsen och kropppen. Då blev det fart på i förlossningssalen, Isak fick trycka på en blå knapp och det rusade in en massa människor i salen. En gynekolog, tre/fyra barnmorskor och två barnläkare lyckades fylla rummet inom någon sekund.
Detta skede minns jag mest i känslor och korta bilder, kanske för att jag mest höll mina ögon slutna och koncetrerade mig på vad jag skulle göra. Jag krystade för allt vad jag var värd då det kunde göra skillnad på liv och död, eller så verkade det i alla fall för mig just då. Alla runt mig pushade mig och bad mig krysta så länge och hårt jag bara kunde, bredvid mig kunde jag höra Isak snyfta medan jag höll i hans hand (och säkert tryckte sönder den). Förlossningen slutade med ett klipp och sugklocka för att få ut Eivind så fort som möjligt. Eivind fick åka till ett annat rum direkt och sedan ner till barnavdelningen med Isak. Jag fick en välbehövd paus fast jag väldigt gärna hade fått se lilla killen direkt. Allt gick verkligen bra och personalen var helt underbar. Kan ju verkligen inte sätta ord på hur mycket jag uppskattar deras professionalitet, medkänsla och härliga humör.
Slutet gott, allting gott. Berättar mera om tiden på BB i ett annat inlägg. Nu till sängs!
